Dalberg

jag är din syster.
och jag vill dig väl.
men älsklingen.
du lät mig aldrig veta.

du lät mig aldrig veta någonting annat än att du är bra på att smälla dörrar väldigt hårt
i ansiktet på dom som älskar dig allra mest.

jag orkar inte ens bli sårad.
spara dina förlåt tills du verkligen behöver dom.

här gör dom ingen nytta

mitt i disken så kommer jag att tänka på att jag saknar honom. igen.
jag saknar fan honom. den jäveln. den där vackra.
den där från i somras. förra sommaren.
gud mitt hjärta.
tappar träsleven och förnuftet på samma gång.
mattan blir helt blöt och jag vill kräkas av olust.

och håkan skriker i mitt huvud, precis som håkan gjorde klockan 15:46 när jag stod och väntade på bussen och precis som när jag gick förbi södra latin och precis som håkan gjorde när jag funderade över om han sett mig när jag vandratde åsögatan ner men gömde sig eller kanske spran iväg, precis som då skrek han alla helvetes ord om att vi måste sluta döda varandra och såra varandra och kanske att jag kör över dig här utanför någon dag och att om jag vore tio år yngre skulle jag inte bry mig men något säger mig verkligen att du kommer att vara borta för en lång lång tid, så säger Håkan, så vrålar Håkan. och jag tror på honom. mår nästan illa av allvaret i den där sången. hatar den. hatar den för att den är sann och för att jag inte vill att den ska vara det. Håkan vill inte tycka synd om sig själv och det vill inte jag heller men jag tycker synd om situationen. som det blev. hur jag blev. och hur många gånger som helst fast helt i hemlighet har jag undrat över hur det hade blivit om vi bara hade låtit bli varandra för en stund och han bara hade åkt iväg till sin nya stad i fem månader och jag hade låtsas som ingenting och aldrig hälsat på. om han inte hade sjungit dom där sångerna för mig samtidigt som han cyklade och var full och ramlade utan att släppa telefonen med mig inuti den och om jag inte hade blivit så fjantigt rörd hade allting varit helt annorlunda då? om jag inte hade skickat den där bilden innan jag klev in i duschen och han hade låtit bli att berätta för mig vad han ville göra med mig naken. om vi hade kunnat titta på varandra och ta på varandra nu utan att gråta och lyssna på dom där hårda orden tillsammans som Håkan envisas med och skratta kanske tillochmed. ja. varit vänner som i början. som på båten med hörlurarna och som i knäet på konserten.
tänk om vi hade fått längta istället. då hade jag varit så glad tror jag.

söta rara fula underbart avlägsna
vi hade ju inget att prata om och du vile inte ligga med mig igen och jag hatar the smiths.
ändå har jag skrivit en halv A4.
vad är det för fel?

jag kunde inte låta bli att se den lilla pojken med hålet i hjärtat. med hålet rakt igenom sig.
ville krama om honom så hårt som jag någonsin kramat någon och säga att allt kommer att bli okej och att ingenting är så farligt som det först verkar och att han måste sluta kliva in i folks huvuden sådär, fan, han bara satt där, på bänken, i busskuren och rev sönder sin remsa och tittade på sina skor, vi lekte världens sorgligaste lek han och jag, du vet, den ordlösa leken, den utan tårar och skrik där man inte vet någonting förutom det absolut viktigaste och det är att någonting är så jävla fel som det kan bli, stackars söta rara ihåliga varelse, om jag kunde skulle jag ta hand om dig, jag tror att du behövde någon som mig just då, om jag hade kunnat vara modig, säga att jag förstår, snälla säg mig, hur mår du?

Jag kände allt som du kände. hjärtspökepojken får du hete. Men jag sa ingenting. Vågade inte. Man gör liksom inte så här. du vet. bryr sig för mycket om andra.

för övrigt så har jag suttit krokimodell för herr konstnär och haft en tunnelbaneromans på dryga fyra minuter mellan hötorget och slussen med världens vackraste bruna ögon

hej!

Det är en sådan där grej bara att många av mina manliga bekanta som träffar min syster blir lite halvt småförtjusta i henne. man bara ser det i ögonen. det där speciella glittret. ni vet. snygg-glittret.
dom tycker att hon är söt. kanske het också. och himla fin. såklart man blir smickrad. som fan. hon är ju allt det där. hon är mer.

Men det går till en viss gräns. och när den gränsen överskridits fleretalet gånger under en mycket kort period brister det liksom. beskyddarinstinkten kickar in. irritationen bubblar upp. det blir tjatigt. och fräckt. äckelvarning, typ "kan du tänka dig att du går upp på morgonen för att äta frukost som vanligt och så sitter jag där i köket tillsammans med A och dricker te i bara kallingarna". Nej. jag vill helst inte tänka det. och även om jag ville skulle jag låta bli för det involverar min syster. en liten skitunge liksom.

Till slut vet man vet inte hur man borde förhålla sig det hela. har provat flera metoder.
den snälla: man tiger och låtsas som ingenting. ler lite.
den aggressiva: man slåss och skickar mördarblickar och hotar med kastering.
den coola: man skrattar och säger "kör hårt". eller typ "keep on dreaming".
den listiga(läs dumma): driver tillbaka och ger syrrans nummer till personen i fråga och smider planer om en lömsk kupp.

Kanske får skylla mig själv eftersom att jag gärna skryter om min fina och begåvade syster för alla som vill höra och inte höra. fan. hon sjunger ju så bra, kom och lyssna. anordnar små pålåtsasspontana spelningar på folks rum. myglar mig in i replokaler och tar svartvita pretantiösa rockfotografier. svartvitt känns automatiskt mer pretto. måste återkomma till det vid tillfälle. hur som helst.

Hon är värd att beundras.
genom en kameralins. i en text. på papper. i ord.

en udda och spretig kärleksförklaring till min syster. oplanerad och allt.
varsågod.

hej!

igårkväll fick jag en plöstlig längtan efter B. det är inte kul att skriva. men. ja.
det var längesedan sist. säkert ett halvår.
jag låg och fantiserade om att jag skrev något till honom och kanske föreslog att vi kunde träffas fast att jag varit så arg och sagt att han är världens mest egoistiska person.
och att det enda goda som kom ur vår struliga relation var kristian anttila.

det är lustigt det där. hur känslor bara kan smyga sig på. om man hör ett namn. en låt. går förbi en plats. eller vad som helst. en bild. hur mycket som man minns och det fan känns i hela kroppen. hjärtat dunkar precis som det dunkade då.
jag satt i samma fåtölj igår på string som han satt i för flera hundra månader sedan tillsammans med mig och mitt nyklippta skitfula hår och tänkte på ingenting speciellt. läste groove. deras huvudgrej var kristian anttila. åt duktigt min soppa och tyckte att det hela var rätt lustigt. vilken historia. och ingen här vet ett skit. jag har värsta grejen men ni vet inte. haha. tji fick ni. för exakt här existerade världens längsta tystnad som så småningom skulle ebba ut i tafatta snusklekar och dåligt osynkat sex. vi kanske inte pratade men han sjöng för mig som om det gällde livet. jag var dum och han var dum men jag var den dummaste i slutet. tog väl ungefär 20 sekunder att göra den reflektionen. sen var det liksom slut trodde jag och ringde Ö.

i samma veva lyckades jag med konststycket att glömma min gröna mapp med deklarationen och viktiga papper i på Beyond Retro. Två gånger.

jag skyller på att han är ungefär den vackraste som finns som jag har träffat och hånglat med hittills i mitt liv. trodde bara att jag hade glömt. men icke.

NU TENTAPLUGG

Man måste alltså lära människor hur dom ska behandla en.

att det inte är okej att göra vissa saker. att man inte kommer försent hur många gånger helst och att man går därifrån precis som man sagt att man skulle göra och att man faktiskt få stå där som det fån den andra faktiskt gjort alldeles för många gånger tidigare. att man inte säger att man ska ringa och sedan låter bli. att man skiter i att höra av sig alls överhuvudtaget är avsaknad av respekt och hjärnceller. man ska göra klart för alla att man faktiskt har vettigare saker att göra, att min tid är lika värdefull som din och att det vore fint att kunna uttnyttja den istället för att vänta. satans väntan. man gör det även fast man inte vill. ofrivillig väntan. den värsta. står man vid ett övergånsställe och väntar är det iaf konstruktiv väntan, man står där för att om man går blir man påkörd och kanske överkörd och död. men den där väntan som gör hål i huvudet av frustration är så otroligt tidskrävande att den nästan slår ut själva väntandet. man har något att göra. hela tiden. man väntar. och även om man dansar, har sex eller spelar bingolotto så väntar man. ständigt. det är ett tillstånd. som så småningom glider över i längtan. efter ett objekt. ett samtal. en människa. en flyktväg. ett alternativ. ofrivillig längtan. jag vill ha dig och jag vill att du ska vilja ha mig och längta efter mig och vänta på mig precis som jag väntat på dig. en desperat längtan. man famlar efter något man redan har förlorat. något eller någon eller vad som helst som man väntat på alldeles för länge. därfär längtar man och det gör ont. det är inte irriterande på samma sätt som att vänta. det är inte lika enkelt heller. för när man längtat ett tag börjar man känna ett begär. en komplex måstekänsla som ter sig nästan som ett rus. måste ha, måste få, måste göra. ge mig, ta mig, gör mig.

men hur hårt och jävligt det än må kännas har man alltid ett val
förhållningssätt och attityd
och hur svårt och bittert det än må kännas har man alltid ett ansvar
den egna reaktionen

hej!

om man blundar och tänker på glödlampehimlar målade i lila och gör pirutter och säger farbor röd till tant grön vid övergånstället kanske ingenting någonsin har hänt och inga hjärtan någonsin blivit pulverkross

400 kr/g

hög som ett höghus på galenskap
som när man var liten och höll händerna för ögonen och sa du kan inte hitta mig jag är borta

sår. och bar.

betyder naken hud med blod.


barasåra.
heltidssysselsättning visst my darlingbabyface

känner mig sjuk.

behöver närhet tror jag.
på riktigt. inte plast eller gummi.

det perfekta misstaget
finns det?

jag kan tröttna på att spela teater.
låtsasvärld. med låtsasmänniskor som för låtsassamtal och har låtsassex.
fejkar. livet.