Dalberg

Det är en sådan där grej bara att många av mina manliga bekanta som träffar min syster blir lite halvt småförtjusta i henne. man bara ser det i ögonen. det där speciella glittret. ni vet. snygg-glittret.
dom tycker att hon är söt. kanske het också. och himla fin. såklart man blir smickrad. som fan. hon är ju allt det där. hon är mer.

Men det går till en viss gräns. och när den gränsen överskridits fleretalet gånger under en mycket kort period brister det liksom. beskyddarinstinkten kickar in. irritationen bubblar upp. det blir tjatigt. och fräckt. äckelvarning, typ "kan du tänka dig att du går upp på morgonen för att äta frukost som vanligt och så sitter jag där i köket tillsammans med A och dricker te i bara kallingarna". Nej. jag vill helst inte tänka det. och även om jag ville skulle jag låta bli för det involverar min syster. en liten skitunge liksom.

Till slut vet man vet inte hur man borde förhålla sig det hela. har provat flera metoder.
den snälla: man tiger och låtsas som ingenting. ler lite.
den aggressiva: man slåss och skickar mördarblickar och hotar med kastering.
den coola: man skrattar och säger "kör hårt". eller typ "keep on dreaming".
den listiga(läs dumma): driver tillbaka och ger syrrans nummer till personen i fråga och smider planer om en lömsk kupp.

Kanske får skylla mig själv eftersom att jag gärna skryter om min fina och begåvade syster för alla som vill höra och inte höra. fan. hon sjunger ju så bra, kom och lyssna. anordnar små pålåtsasspontana spelningar på folks rum. myglar mig in i replokaler och tar svartvita pretantiösa rockfotografier. svartvitt känns automatiskt mer pretto. måste återkomma till det vid tillfälle. hur som helst.

Hon är värd att beundras.
genom en kameralins. i en text. på papper. i ord.

en udda och spretig kärleksförklaring till min syster. oplanerad och allt.
varsågod.

hej!