Dalberg

och jag tänker lite så här också.

man är bara riktigt jävla jobbigt ärlig om man bryr sig om någon
eller vill att något ska fungera.
det fattar man sällan direkt och gråter och kanske skriker lite.
det gör ju ont överallt och man hatar kärleken precis då.
men sen inser man att vafan.
det är ju värt det.
personen skulle lika gärna kunnat skita i att säga något och gått vidare
utan dig
vilket garanterat hade gjort tusen gånger ondare än sanningen.

(so thank you very much sir)
o gonatt!