Dalberg

staygone.comeback.

Ja, tro mig, jag vet.

Och svaret är ja. Hur vidrigt det än är så är svaret ja - kärleken gör oss ensamma. Utsatta, sårbara, genomskinliga.

Ibland är den lycklig. Korta stunder. Då förändras allt. Då vill jag inget annat än att stanna tiden, bli kvar i just den sekunden i all evighet - screw livet, screw framtiden, låt oss stanna här, i den här känslan.

Då, just då, i allt det lyckliga, är det som att... färgläggas. Som att han ser rakt igenom mig, ser allt jag är och inte är och kanske till och med älskar mig för det.

Då vill jag upphöra att existera, vad som helst utom att låta stunden passera och bli till ett det var en gång.



Jag misslyckas alltid.

Och det blir ett det var en gång, utan ett ...och se levde de lyckliga i alla sina dagar.



Livet är nog just detta. Smärta och lycka i en blandning som nästan alltid gör ont. Men sällan så ont som du har nu. Mathilda, det är det värsta. Det du känner nu är Det Värsta. Det blir inte värre än såhär. Du kan bara ta dig uppåt.



Tänk på att det är där, här, den finns. Kreativiteten. Språngbrädan. När det inte kan bli värre har du alla möjligheter i hela världen att bli vad fan du vill.



Jag sitter i en tom lägenhet och skriver och är så jävla ensam, så jävla jävla jävla ensam att det svider och kliar i hela mig, i kroppen och själen och huden. Och hjärtat. Jag fyller mig själv med nikotin och gör det hela värre. Jag tänker på dig. På hur ont det gör i dig. Och önskar så hårt att jag kunde göra något.



/A.

Jag ler lite i allt det sorgliga. Dessa jävla musiker. Jag känner till dem alldeles för väl. Åh, jag har så mycket jag hade kunnat berätta, men ändå inte. Inte såhär.



Maila mig gärna istället, glitterflickan. marklund punkt annika at gmail punkt com.