Dalberg

Hittade en liten berättelse som jag skrev under en kurs i litterär gestaltning, sista året på gymnasiet.

Läraren var fantastiskt inspirerande och jag grät dagen då han slutade.

Fick ont i kroppen. Hans lektioner var egentligen den enda anledningen till att jag faktiskt gick till skolan, vantrivdes något otroligt.

Så småningom kom han att bli en av mina bästa vänner, vi höll kontakten och en speciell, men ack så bräcklig, vänskap utvecklades. Tillsammans drack vi vin, rökte pipa i hans lilla kök på kungsholmen och spelade alfapet. Han hade ropat in en gammal grammofonspelare på auktion, den var trasig och eländig, men han lyckades laga den. Åh så fin den var. Och vilket ljud. Sprakande, kittlande. Gullan Bornemark sjöng för full hals. Vi skrattade och dansade och mimade. Fnissade, som två fulla fjortonåringar, och spillde rödtjut på det vackert inoljade parkettgolvet.

Hon ser sin spegelbild i den dubbla glasrutan. Vaga konturer av ett liv, mörk natthimmel med få ljusprickar. Stjärnor faller inte. Dom dör. Man har mycket tid att tänka på dessa resor fram och tillbaka. Ansiktet är transparent mot det genomskinliga materialet, det måste vara de mjuka, röda lockarna som markerar kindbenen så vackert. Kring ögonen samlas vatten, brottas, bildar mönster, runda kroppar med tunna svansar, kometer. Dropparna leker över fönstret. Hon leker med tanken på att få kyssa någon.

Han anstränger sig för att inte somna mot fönsterrutan. En gång vaknade han vid ändhållplatsen, förvirrad och försenad. Den kvinnliga chauffören hade artigt men bestämt ruskat om honom och bett honom att kliva av. Han bönade om att få åka med till bussgaraget där de högblanka monstren stod och sov för att kunna ringa en taxi, elektroniken i fickan hade än en gång svikit honom fatalt. Kanske kunde han ha snackat lite skit med dom håriga männen i turban som städar lokalerna om natten. Då hade han kunnat fråga vad dom egentligen fyller för syfte. Turbanerna alltså.

Hon försöker hitta sin mobiltelefon i den alldeles för stora väskan utan fack. Dumma, gröna tygstycke med vassa, blanka nålar överallt. Taggiga skitsak. Hon vill ju bara ta en bild på honom. Låtsas skriva ett meddelande men i smyg zooma in de där fantastiskt mjuka läpparna. Fånga ögonblicket då en brun slinga faller ned i ansiktet och kittlar honom på kinden. Aldrig har en sådan stark hand på avstånd sett så mjuk och len ut. Hon tittar ut och ser mörkbruna landskap susa förbi. Satan. I ren ilska tömmer hon ut innehållet på sätet bredvid, tamponger och ett svart nagellack, äckliga cigaretter till obstinat lillasyster. Ovanpå alla kullar och fält finns han, till höger strax under miljöpartiets tjocka papp-affisch. Undrar hur många träd som krävs för att göra en sådan. Där är den.

Han rycker till av ett lågmält ”berätta varför, snälla”. Så länge han kan minnas har han pratat i sömnen. Mumlat och sluddrat, trasslat in sig själv i mystiska tankegångar. Ytterligare en anledning till att han måste göra sig av med den där obehagliga talangen att somna på offentliga platser. Gud vet vad som skulle kunna komma ur hans mun. Där ute regnar det fortfarande, bildar runda pölar på den nyasfalterade landsvägen, allt ser likadant ut. Någon på andra sidan av den smala gången verkar drömma sig bort lika mycket som honom, hon tittar ut, lutar sig bakåt mot den röda lilla kudden och drar djupa, långa suckar. Lättnad eller irritation, det är svårt att avgöra. Hur som helst verkar hon upptagen, de bleka små fingrarna flyger vant över knappsatsen på den lilla nokian, han fantiserar om att hon skriver något romantiskt till sin pojkvän med målade tårar i ansiktet och långt multifärgat hår. Han brukar göra så. Hitta på berättelser om andras liv.

Jag ska berätta varför. Jo för att du är den vackraste människan jag någonsin mött i en glasruta. Hon svarar automatiskt på frågan han slängde ut i luften. Han sover nog. Han är en sådan som inte bryr sig om vad andra tycker, en sådan som sitter brett isär med benen och andas med vidöppen mun. Typ snarkar. Hon skulle vilja vara så, inte bara på låtsas som nu. I med alla sakerna igen, väskan luktar cancer men det spelar ingen roll, hon trycker på den lilla fotoknappen och tar en hel serie. Svartvita bilder. Han tittar rakt in i linsen nu och verkar undrande och högst medveten. Vaken. Sätet känns overkligt mjukt och hon sjunker djupt ned i stoppningen, ungefär ned till ett av hjulen, eller kanske motorn. Flämtar förskräckt men fortsätter ändå. I ren extas. Hon kunde lika gärna bläddra igenom sin överfulla telefonbok med sex olika Carrosar och minst lika många Daniels. Minnet är väldigt slut och inte ens simkortet klarar av fler coola, snygga, populära namn. Det får han gärna tro.

En gång hade han mött en dam i rulltrappan, hon hade på sig en sliten kavaj, ett alldeles för urringat linne och en kort kjol i smutsgult. Ansiktet bar djupa fåror av tidigare relationer, en man som misshandlat henne hade präntat in ett ärr vid det vildvuxna ögonbrynet. Hon såg svullen ut av för mycket skräpmat. Allt detta hypoteser men ett tidsfördriv att dö för. Han levde lite för att leva andra människors liv. I alla fall för stunden. Glömma bort sig själv. Flickan som också drömmer fortsätter att gulla med sin sminkade rockgud. Det gnistrar om henne när hon tittar på den lilla displayen. Hon är kär för då glöder det så där sjukt intensivt om en. Han vet, för det var inte speciellt längesedan han betedde sig så där irriterande underbart.

Nu sneglar han på henne igen. Varför ska han göra henne så varm inuti? Hon vill bara klä av sig alla sina kläder och öppna fönstret och skrika högt. Hon undrar vad han tänker på. Om han tänker på henne och hennes läppar så som hon drömmer om hans. Fan snart måste hon kliva av.

Han vrider på fläkten ovanför huvudet. Är röksugen. Tänker på om han ska säga något till henne, kanske fråga om en cigarett, hon ser ut som en sådan som röker. Rätt söt men hård. Säkert väldigt hård inuti.

Hon börjar gråta. Ryser och känner hur det ilar ända nere ifrån ländryggen upp i tänderna och huvudet. Känns liksom tjockt och tungt och alldeles för grötigt. När man inte vet vad man ska göra då gör man ingenting. En medfödd förbannad reflex som förlamar förmågan att tänka klart.

Nu börjar resan närma sig sitt slut och han ser hur hon slår händerna för ansiktet, liksom för att skydda de dyrbara dropparna som rullar längs med kinden. En tjock silverring på ringfingret blänker till. Har rockaren kört den sviniga metoden och dumpat henne via sms? Han vill nästan ropa henne till sig och hålla om henne tills hon slutar snyfta. Men hon är en främling som skulle tro att han stöter på henne och som är snäll bara för att han vill ligga med henne, att han är någon slags enstöring utan liv som använder andras olycka för att nära sitt överviktiga ego. Men det spelar ingen roll. I natt är han allt det om hon blir glad igen.

Han pratar nog bara för sig själv igen. För det var inte henne han menade när han sa det där, ”kom hit”, det var inte alls hans mun som formade varenda stavelse så perfekt att hårstråna på armarna reste sig och hon smälte ner till en pöl på det gråglittriga golvet. Det är inte hon som reser sig upp och går mot hans säte och det är inte hon som sätter sig ner bredvid honom med bara ett armstöd emellan. Det är inte hon och det är inte verklighet.

Han vill inte ha en cigarett, han vill bara betrakta flickan med svarta streck i ansiktet och njuta. För hon är vacker ändå och han har alltid älskat fräknar.

Hon tänker aldrig gå av den här bussen om han inte gör det. Det blöta börjar torka och en arm kryper upp bakom nacken och nuddar hennes axel. Det heta inuti henne gör henne till den lyckligaste olyckliga människan på hela jorden och när hon böjer huvudet mot hans bröst vet hon att det är för alltid.

Han tänker åka till den sista stationen och hälsa på arabmännen, hålla henne i handen och kyssa henne tills luften tar slut.