thingswelost.in.thefire.part7.korrespondans
vi skickar brev till varandra,
och jag lär mig,
övar och sliter,
fortsätter andas,
hjärtat slår,
hårdare än någonsin,
det är okej att göra fel,
det går att lära sig av sina misstag,
man orkar mycket mer än man tror,
allt som är svårt, är värt att kämpa för,
ja,
till och med kärlek,
-
åh,
jag kom precis hem,
eller nej,
nu ljög jag,
jag kom hem,
för sex timmar sedan,
från en dietist,
jag ska,
äntligen, och gud hjälpe mig,
ta itu med mina ätstörningar, på riktigt
och jag kom hem,
efter att ha spenderat en natt med någon som jag inte älskar,
någon som jag inte åtrår, som ger mig ömhet, mjuka läppar, och bekfräftelse, någon som ger mig någonting som jag inbillar mig att jag behöver,
och alltid,
varje morgon, varje förmiddag, eftermiddag, ja, speciellt varje kväll,
efter att jag har träffat honom, som inte är speciell,
kommer jag hem, och känner mig tom, innehållslös, förbrukad,
- - -
Välkommen tillbaka! Av någon outgrundlig anledning befinner jag mig fortfarande i nirvana. Jag har gjort det länge nu, något är skumt. Hur mår du!? I'm anxious to know.
Åh, jag önskar nästan inget hellre än att ha någon att brevväxla med. Det har jag alltid velat ha. Känslan som beskrivs i utdraget har jag känt en gång tidigare. Det är en hemsk känsla, en känsla som framkallar någon tår.
Kan inte du skriva om din syn på mode och stil någon gång?
jag vet inte ens om kärlek finns.
Vad tror vi?
Jag vet nog inte vad det här inlägget handlar om egentlien. Men min tolkning är något jag känner igen så väl. Och dina ord
"det är okej att göra fel,
det går att lära sig av sina misstag"
har jag nog hört sägas några gånger förut. Men för första gången betyder de och bryr jag mig om dem. Jag skickar in en krönika, inser att jag kunde gjort den bättre, hyperventilerar, låser min mig och vägrar höra kommentarer om den, mitt liv är förstört. Men, det ÄR okej att göra fel. Jag är 18 år. Detta är verkligen inte (tacktacktack och lov) toppen av min karriär. Jag måste göra misstag för att bli bättre.
Det fick du mig att inse.
syster: jag tror att vi måste tro på kärleken, om det går, det är en annan sak
anna: rara, fina
så underbart, så glad jag blir, och varm,
du är klok, och duktig,
brukar säga till andra (som bekant, svårt att intala sig själv) att det är genom våra misstag och misslyckanden som vi utvecklas och växer som människor, tror verkligen på det,
Hejsan där borta, välkommen tillbaka till bloggsfären. Jag är för tok för intrasslad i skoluppgifter för att skriva något sansat, så jag får ta och återkomma.
Hur känner han sig.
Han som åtrår.
Han som bekräftar.
Han som hoppas.
Han som kanske tror att han fyller henne med mening.
Tänk om han älskar.
Älskar och tror att han är lycklig.
Rara, fina,
vad vore det värt om det var lätt?
Var det någon som ville att du skulle skriva om din syn på mode och stil någon gång?
Så att din blogg blir likadan som alla andra alltså? Nejförfan.
johan:
han älskar inte mig,
jag tror inte att han kan älska mig,
det är inte många som vet hur man gör,
tror inte att han fyller med någonting,
jag blir tom,
och skör,
nästan,
ja,
beroende,
av allt han inte ger mig,
*mig
Att tillägga: jag förstår inte din kommentar på mitt senaste inlägg. Explice!
Beroende eftersom du vet vad som saknas.
Men är det då din rätt att döma dig själv?
Jag tycker att du är orättvis.
johan: livet är inte rättvist, så heller inte kärleken,