Dalberg

Du tycker att jag är så fin i min vitprickiga klänning. Jag vill mest att den ska ligga på parkettgolvet och vara fin. Jag vill inte ha den på mig. Jag vill ha dina händer på mig men dina händer vill inte vara på mig. Dom vill måla och diska. Vet du vad jag inte kan göra med mina händer? Tvinga dig.

Jag vet en pojke som blåser såpbubblor hela dagarna. Han ritar vackra flickor med rosor på kinderna och leker med lera. Jag tror att han har slutat drömma. Han har en egen himmel hemma. En stjärnhimmel med blommor och klättrande växter. Den är väldigt mörk och helt evig och under den bor alla hans papper och linnedukar och rosflickor. Vi kommer i små buketter om två.

Jag vet en flicka som drömmer om att få ligga naken under en sådan himmel, inlindad i femton meter linneduk och blodröd sammet. Hon är blek på världens finaste sätt brukade han säga. Nu går hon bara klädd i svart.

Jag känner en pojke som aldrig säger nej. Han bjuder på te och beundrar hennes porslinshänder. Dom är så tunna. En gång sa han att han ville ha dom i sin samling.

Jag känner en flicka som inte kan skilja på rätt och fel. Hon vill kyssa honom men spiller te på hans teckning istället. Det fortsätter att droppa trots att hon torkat av koppen. Stora, runda droppar. Hon kan inte förstå varför.

Han verkar inte se och hon vågar inte säga någonting. Det blir så när man tycker om någon för mycket. Man blir blind.