Dalberg

Jag vet inte vad det är men va fan känner ni det inte ibland, känslan av att aldrig vara tillräcklig?
skitstövel vad arg jag blir på mig själv när jag ställer grymma krav på allt och alla och på mig själv
och blir besviken när det inte blir som jag tänkt mig eller förutsett eller hoppats på, och så har jag alltid lagt ner tusenmiljoner procent på vad det nu kan vara, det där grymma drivet som för det mesta är bra, men det gör ont när det inte går liksom, när man delar med sig av saker som ingen annan egentligen bryr sig om och ändå fortsätter man och fortsätter tills det inte går att sluta,
man väljer inte med omsorg, man bara tar för givet att den andra ska förstå och lyssna i all evighet, älska det där lika mycket som man själv älskar det, kunna vara glad och skratta åt dåliga eller bra skämt, så får man prestationsångest som äter upp en och allting runtomkring, och man kanske börjar undvika saker och människor bara för att man inte längre orkar vara bäst hela jävla tiden och så vandrar man där i den där förbannade cirkeln av självömkan och litenhet

OCH DET ÄR STÖRANDE.

Jag är lycklig. Jag bara tänker