Dalberg

Hmm.

Hmm.
 
Konstigt. Det har varit så mycket nu på senaste.

Sjukt. Jag är verkligen inte lagom på något sätt och det jag är med om är inte heller lagom.
Aldrig någonsin lever jag det där lagomlivet med lagomproblem och lagomlycka. Svart eller vitt eller ingenting alls. Antisvensson. That's me.

Vet inte om jag skall skratta eller gråta?! Ångestblandad eufori. Jag vet inte.

Inbillar väl mig att jag är en aning speciell.

Du är en intressant person och här kommer min dialog.

Må bra,

Mathilda

 

- Får jag lov? 
 - Att göra vad?  
- Krossa ditt hjärta med min högra fot och servera det till middag, kleta ut kletet på porslinsfatet med nötta kanter och vissna blommor…du vet det. Är det okej?  
- Smaklig måltid!   
- Kommer att njuta! Och säg inte så!
- Säg inte vad? 
- Det du sa innan jag sa det som jag sa
- Varför? 
- Du är inte god och jag vill inte tugga, vill svälja direkt så fort att du inte smakar … Att du inte smakar så där som du smakade första gången när allt var bra och du fortfarande var vacker och mjuk och en sådan som kunde älska mig 

----

- Nej. Jag vill spy. Och jag beordrar dig att gå och dö. 
- Men jag sa ju det, jag är död och jag finns inte. Utan dig behöver jag inte ta klivet över kanten, du har redan gjort det åt mig! 
- Men vi har inte gjort det tillsammans 
- Du hatar mig 
- Jag hatar dig

- Du kan inte sluta älska mig
- Nej och du kan inte sluta älska andra
- Men jag älskar dig också
- Dör kärleken när människan dör? 
- Aldrig 
- Då hoppar vi för jag vill aldrig mer se dig
- Okej blunda