Dalberg

han den där. han som jag viskade om. och viskar gör man inte hur som helst.
jag har inte viskat om någon på väldigt länge.  
honom spanade jag in. helt öppet.
blå chinos. kavaj. läderväska. jag fantiserade om att han spelade saxofon.
och han spanade in mig med. liksom i ögonvrån sådär så att det bara syns om man tittar i exakt rätt ögonblick. svarta leggings. två gamla klänningar. läderväska.
vid busshållplatsen. i äckelslussen. världens mysigaste kortaste lilla romans. sekunder. kanske minuter.

dom där långa salivtrådarna fastnar överallt, i porslinet och på handfatskanten och snoret droppar och tårarna som sprutar och ibland kommer det blod från näsan, kärl som brister har jag hört, med rödflammande ansikte tittar jag mig i spegeln och känner mig nöjd. jag är nog som fulast då. precis efteråt. blanka tomma ögon och ett blankt tomt hjärta och en hjärna som inte orkar tänka.

idag är en sådan dag.
jag flyr så hårt och intensivt att nästan ingenting får spela någon roll.
inte ens du.

Jag är 20 år och har mest drömmar i hela världen. Tog studenten för ungefär ett år sedan, media/journalistik - en yrkesförberedane linje som förebereder en för just, ja - Mediavärlden. Kommer automatiskt att tänka på en reklamfilm som gick på tv för ett tag sedan.
 
Flera tusen förväntansfulla studenter är samlade i en stor byggnad. Alla är finklädda, välkammade och bekymmerslösa. De ska springa ut och kaos utbryter genast. Ackompangerade av den blomstertid nu kommer kämpar de, tillsammans med sina drömmar, om att pressa sig ut genom den enda dörren som verkar finnas tillgänglig.
 
Nu handlar denna film om bostadsbristen bland ungdomar, men för min del skulle den lika gärna kunna handla om livet. Livet efter gymnasiet. Man känner sig oslagbar och bäst, det finns inga hinder, bara möjligheter. Det är vårt mantra, åttitalisternas ständiga, inre pågående bön. Man kan kalla det ett alternativ, eller substitut, för en religion - tron på oss själva, den totala och absoluta känslan av att allt kommer att ordna sig precis så som vi vill. För vi är så, ursäkta, satans speciella - 'vänta bara, ni ska allt få se', låter det - att vi knappt behöver lyfta ett finger. Den inbillat odödliga generationen. Superhjältarna.
 
Vi vill ut. Allihopa på samma gång. Och vi pressar. Och stressar. Alla med vår högst unika superkraft. Och den finns där, garanterat - bara det att det finns så många. Man får kämpa hårt för att utmärka sig i en generation präglad av original och extrema begåvningar. 
 
Varje gång bussen, som skall ta mig till filmhuset och mina studier i film och mode, stannar vid radiohuset betraktar jag människorna som går av med en tyst förhoppning att de är medvetna om att de förmodligen har världens roligaste jobb, och när jag så småningom anländer till slutmålet, och Josef Fares kommenterar min 'helsköna' sommarklänning, hinner jag för en kort och mycket naiv sekund tänka, 'åh, han vill säkert använda mig i sin nya film'. 

Jag vill öppna den där dörren nu - Och flyga iväg.
 

rock, fashion and performativity
YES. Ett stycke text avklarad.
snart skall jag skriva min första riktiga akademiska uppsats någonsin.
coolt och läskigt.

just nu lyssnar jag på lykke li och funderar på om rumpan inte blir väldigt mkt plattare om man ligger i sängen en massa timmar i sträck. som dagen efter fest. rent teoretiskt borde det ju vara så. men ändå. när man väl reser sig upp måste den ju liksom falla på plats igen, liksom vecklas ut. hm. bakisröv är aldrig kul.

för övrigt så är Lykke min nya idol.

hej!