Dalberg

Haha.

Började liksom bra och ganska så normalt. Minifika med S+ promenix på söder (christians salong på götgatsbacken firar tio år, en klippning 99 kr!!).

Så småningom ringde G "bio ikväll?". Ja, jag är på. Förbereder mig väl, äter ordentligt, letar upp nycklarna, packar lilla slitna skinnväskan, bättrar på sminket och känner mig allmänt ute i god tid (actually, YES). Men det visar sig dock att Mister G himself tittat fel i busstidtabellen, vilket ger mig ytterligare 20 minuter. Känner mig handfallen, preppy och klar i marinblå kavaj, hemmagjorda shorts och söt sjal. Just i det läget passade sig inte den där extra tiden, gör mig bara förvirrad och får mig att tänka på allt jag faktiskt måste göra och allt jag faktiskt hinner göra. Hey, 20 minuter är ju en hel evighet. Trodde jag. Fem i halv rusar jag ut, pyttelite senare burrar mobilen "det var ingen som gick på bussen, nu är jag på väg in till stan". Great. Dessutom går det ingen motorvägsbuss (vilket jag såklart kommer på en x antal stressade minuter försent), så en kvart innan filmen ska börja kliver jag på det blåa vidundret som skall ta mig till Slussen. Kul med chaufförer som kör i snigelfart. Mycket lustigt. Ungefär lika lustigt som att varje bankomat jag passerar är avstängd. Hmm, men till slut lyckas jag, mot alla odds (som verkligen var emot mig), glida in precis när reklamen är slut, ta plats brevid mina vänner och njuta av Natalie Portman i psykologiska thrillern "V för vendetta". Slutet gott allting gott.

Nästan. På blåa bussen på väg hem  ser jag fram emot en lugn stund tillsammans med Mp3:n. Planen spolieras ganska så rejält då en okänd kille/man/pojke kommer fram och sätter sig brevid mig "du är så vacker, wow du är verkligen så snygg". Öh. Okej. "Tack?". Nervöst börjar han pilla sig i håret, vrida på sig "ööh, vad heter du", "Mathilda". Jasså okej. Och nu då? Vi har inget att prata om. "Öhh, öhhh, vad har du gjort ikväll?" "Bio". Fortfarande besparar jag mig alla former av motfrågor. "vad såg du". Svarar lite frånvarande. "Alltså, du är så vacker, du har pojkvän va?" "varför tror du det?" "nä du är så snygg liksom, öh...". Jag tänker, vit lögn. "Ahh, det har jag" "Och ni är typ seriösa, när ska ni göra slut?". Jag och min fantasipojkvän skall vara tillsammans för all evighet, jag är hans prinsessa och han älskar mig över allt annat. Not. "Vi ska aldrig göra slut, vi är jättekära" "säger han ofta hur vacker och fin du är? Att du är underbar?".I wish. "Mmm, det gör han, hela tiden" "Hälsa honom att han är lyckligt lottad och att han ska ta hand om dig". Klarar mig fint, independent women for life. "Okej, visst" "jag kanske ringer dig imorgon om jag kan få ditt nummer?" "Nää, jag är upptagen". Sluta titta så där på mig, ledsen hundvalp eller ej, lämnar inte ut mitt nummer till totalt främmande män(niskor). "Jaja, hmm, okejdå, hoppas du inte tycker att jag trängde mig på och så, öh, du är i alla fall väldigt vacker". Tack igen och nej inte alls, trevligt att tala med dig. Hmm. Eller att du talade med mig. Ja, mer korrekt."Haha, tack så mycket".

Strange. But funnystrange. Jag är mållös.

Nej nu bär det av att fixa pass, boka resa och aktiviteter till efterlängtade N.Y resan. Ciao så länge!

Detta är andra gången denna vecka som jag ser kändispappan Hans Wiklund med sin söta lilla dotter Tyra. Gissar på att hippa skådis/rescensent/modell/programledar-familjen bor alldeles i närheten av min skola. För dagen packades lilltösen in i bilen av pappa blondie medan en minitant med barnvagn vinkade och sa "Hejdå Tyra, ha det nu så bra".

Just so you know.