Dalberg

mitt i disken så kommer jag att tänka på att jag saknar honom. igen.
jag saknar fan honom. den jäveln. den där vackra.
den där från i somras. förra sommaren.
gud mitt hjärta.
tappar träsleven och förnuftet på samma gång.
mattan blir helt blöt och jag vill kräkas av olust.

och håkan skriker i mitt huvud, precis som håkan gjorde klockan 15:46 när jag stod och väntade på bussen och precis som när jag gick förbi södra latin och precis som håkan gjorde när jag funderade över om han sett mig när jag vandratde åsögatan ner men gömde sig eller kanske spran iväg, precis som då skrek han alla helvetes ord om att vi måste sluta döda varandra och såra varandra och kanske att jag kör över dig här utanför någon dag och att om jag vore tio år yngre skulle jag inte bry mig men något säger mig verkligen att du kommer att vara borta för en lång lång tid, så säger Håkan, så vrålar Håkan. och jag tror på honom. mår nästan illa av allvaret i den där sången. hatar den. hatar den för att den är sann och för att jag inte vill att den ska vara det. Håkan vill inte tycka synd om sig själv och det vill inte jag heller men jag tycker synd om situationen. som det blev. hur jag blev. och hur många gånger som helst fast helt i hemlighet har jag undrat över hur det hade blivit om vi bara hade låtit bli varandra för en stund och han bara hade åkt iväg till sin nya stad i fem månader och jag hade låtsas som ingenting och aldrig hälsat på. om han inte hade sjungit dom där sångerna för mig samtidigt som han cyklade och var full och ramlade utan att släppa telefonen med mig inuti den och om jag inte hade blivit så fjantigt rörd hade allting varit helt annorlunda då? om jag inte hade skickat den där bilden innan jag klev in i duschen och han hade låtit bli att berätta för mig vad han ville göra med mig naken. om vi hade kunnat titta på varandra och ta på varandra nu utan att gråta och lyssna på dom där hårda orden tillsammans som Håkan envisas med och skratta kanske tillochmed. ja. varit vänner som i början. som på båten med hörlurarna och som i knäet på konserten.
tänk om vi hade fått längta istället. då hade jag varit så glad tror jag.

söta rara fula underbart avlägsna
vi hade ju inget att prata om och du vile inte ligga med mig igen och jag hatar the smiths.
ändå har jag skrivit en halv A4.
vad är det för fel?

faktiskt.
vanligheten och människorna den inbegriper intresserar mig inte.
att göra saker som förväntas av en är tråkigt.
liksom leva efter bestämda normer.
ringa när man borde ringa och
ha sex när man borde ha sex. ungefär.
folk blir förvånade. nästan sårade ibland tror jag.
och jag blir sårad när dom säger att jag gör fel.

för känns det bra så är det bra. då spelar det ingen roll om det är rätt.
någon sa så. kan vara klokt att begrunda.

jag kunde inte låta bli att se den lilla pojken med hålet i hjärtat. med hålet rakt igenom sig.
ville krama om honom så hårt som jag någonsin kramat någon och säga att allt kommer att bli okej och att ingenting är så farligt som det först verkar och att han måste sluta kliva in i folks huvuden sådär, fan, han bara satt där, på bänken, i busskuren och rev sönder sin remsa och tittade på sina skor, vi lekte världens sorgligaste lek han och jag, du vet, den ordlösa leken, den utan tårar och skrik där man inte vet någonting förutom det absolut viktigaste och det är att någonting är så jävla fel som det kan bli, stackars söta rara ihåliga varelse, om jag kunde skulle jag ta hand om dig, jag tror att du behövde någon som mig just då, om jag hade kunnat vara modig, säga att jag förstår, snälla säg mig, hur mår du?

Jag kände allt som du kände. hjärtspökepojken får du hete. Men jag sa ingenting. Vågade inte. Man gör liksom inte så här. du vet. bryr sig för mycket om andra.

för övrigt så har jag suttit krokimodell för herr konstnär och haft en tunnelbaneromans på dryga fyra minuter mellan hötorget och slussen med världens vackraste bruna ögon

hej!

Jag är 20 år och har mest drömmar i hela världen. Tog studenten för ungefär ett år sedan, media/journalistik - en yrkesförberedane linje som förebereder en för just, ja - Mediavärlden. Kommer automatiskt att tänka på en reklamfilm som gick på tv för ett tag sedan.
 
Flera tusen förväntansfulla studenter är samlade i en stor byggnad. Alla är finklädda, välkammade och bekymmerslösa. De ska springa ut och kaos utbryter genast. Ackompangerade av den blomstertid nu kommer kämpar de, tillsammans med sina drömmar, om att pressa sig ut genom den enda dörren som verkar finnas tillgänglig.
 
Nu handlar denna film om bostadsbristen bland ungdomar, men för min del skulle den lika gärna kunna handla om livet. Livet efter gymnasiet. Man känner sig oslagbar och bäst, det finns inga hinder, bara möjligheter. Det är vårt mantra, åttitalisternas ständiga, inre pågående bön. Man kan kalla det ett alternativ, eller substitut, för en religion - tron på oss själva, den totala och absoluta känslan av att allt kommer att ordna sig precis så som vi vill. För vi är så, ursäkta, satans speciella - 'vänta bara, ni ska allt få se', låter det - att vi knappt behöver lyfta ett finger. Den inbillat odödliga generationen. Superhjältarna.
 
Vi vill ut. Allihopa på samma gång. Och vi pressar. Och stressar. Alla med vår högst unika superkraft. Och den finns där, garanterat - bara det att det finns så många. Man får kämpa hårt för att utmärka sig i en generation präglad av original och extrema begåvningar. 
 
Varje gång bussen, som skall ta mig till filmhuset och mina studier i film och mode, stannar vid radiohuset betraktar jag människorna som går av med en tyst förhoppning att de är medvetna om att de förmodligen har världens roligaste jobb, och när jag så småningom anländer till slutmålet, och Josef Fares kommenterar min 'helsköna' sommarklänning, hinner jag för en kort och mycket naiv sekund tänka, 'åh, han vill säkert använda mig i sin nya film'. 

Jag vill öppna den där dörren nu - Och flyga iväg.
 

Det är en sådan där grej bara att många av mina manliga bekanta som träffar min syster blir lite halvt småförtjusta i henne. man bara ser det i ögonen. det där speciella glittret. ni vet. snygg-glittret.
dom tycker att hon är söt. kanske het också. och himla fin. såklart man blir smickrad. som fan. hon är ju allt det där. hon är mer.

Men det går till en viss gräns. och när den gränsen överskridits fleretalet gånger under en mycket kort period brister det liksom. beskyddarinstinkten kickar in. irritationen bubblar upp. det blir tjatigt. och fräckt. äckelvarning, typ "kan du tänka dig att du går upp på morgonen för att äta frukost som vanligt och så sitter jag där i köket tillsammans med A och dricker te i bara kallingarna". Nej. jag vill helst inte tänka det. och även om jag ville skulle jag låta bli för det involverar min syster. en liten skitunge liksom.

Till slut vet man vet inte hur man borde förhålla sig det hela. har provat flera metoder.
den snälla: man tiger och låtsas som ingenting. ler lite.
den aggressiva: man slåss och skickar mördarblickar och hotar med kastering.
den coola: man skrattar och säger "kör hårt". eller typ "keep on dreaming".
den listiga(läs dumma): driver tillbaka och ger syrrans nummer till personen i fråga och smider planer om en lömsk kupp.

Kanske får skylla mig själv eftersom att jag gärna skryter om min fina och begåvade syster för alla som vill höra och inte höra. fan. hon sjunger ju så bra, kom och lyssna. anordnar små pålåtsasspontana spelningar på folks rum. myglar mig in i replokaler och tar svartvita pretantiösa rockfotografier. svartvitt känns automatiskt mer pretto. måste återkomma till det vid tillfälle. hur som helst.

Hon är värd att beundras.
genom en kameralins. i en text. på papper. i ord.

en udda och spretig kärleksförklaring till min syster. oplanerad och allt.
varsågod.

hej!

finns ingenting mer än modiga små tårar kvar nu.

starka starka mathilda
hon har växtverk nu
och det gör fan ont samtidigt som det är skönt

Nu är jag FÄRDIG. HEJ VAD JAG ÄR GLAD. min första riktiga akademiska uppsats föddes den 4 april klockan 03:51. det gjorde för jävla ont men nu är jag världens stoltaste morsa. här kommer ett roligt citat ur texten, sug på den ni mina damer och herrar!

"Wrinkles for instance, could be prevented or smoothed by a positive outlook on life, ?First of all, do not grieve over them', one beauty columnist advised a distraught twenty-seven-year-old mother of three who had located the first creases around her mouth, ?altogether do not lose yourself in worries... Pay attention to your face every time you fall into thoughts, close your mouth firmly or smile... seek to be happy, it is amazing what your willpower can accomplish in that respect'"

igårkväll fick jag en plöstlig längtan efter B. det är inte kul att skriva. men. ja.
det var längesedan sist. säkert ett halvår.
jag låg och fantiserade om att jag skrev något till honom och kanske föreslog att vi kunde träffas fast att jag varit så arg och sagt att han är världens mest egoistiska person.
och att det enda goda som kom ur vår struliga relation var kristian anttila.

det är lustigt det där. hur känslor bara kan smyga sig på. om man hör ett namn. en låt. går förbi en plats. eller vad som helst. en bild. hur mycket som man minns och det fan känns i hela kroppen. hjärtat dunkar precis som det dunkade då.
jag satt i samma fåtölj igår på string som han satt i för flera hundra månader sedan tillsammans med mig och mitt nyklippta skitfula hår och tänkte på ingenting speciellt. läste groove. deras huvudgrej var kristian anttila. åt duktigt min soppa och tyckte att det hela var rätt lustigt. vilken historia. och ingen här vet ett skit. jag har värsta grejen men ni vet inte. haha. tji fick ni. för exakt här existerade världens längsta tystnad som så småningom skulle ebba ut i tafatta snusklekar och dåligt osynkat sex. vi kanske inte pratade men han sjöng för mig som om det gällde livet. jag var dum och han var dum men jag var den dummaste i slutet. tog väl ungefär 20 sekunder att göra den reflektionen. sen var det liksom slut trodde jag och ringde Ö.

i samma veva lyckades jag med konststycket att glömma min gröna mapp med deklarationen och viktiga papper i på Beyond Retro. Två gånger.

jag skyller på att han är ungefär den vackraste som finns som jag har träffat och hånglat med hittills i mitt liv. trodde bara att jag hade glömt. men icke.

NU TENTAPLUGG