Dalberg

jag kunde inte låta bli att se den lilla pojken med hålet i hjärtat. med hålet rakt igenom sig.
ville krama om honom så hårt som jag någonsin kramat någon och säga att allt kommer att bli okej och att ingenting är så farligt som det först verkar och att han måste sluta kliva in i folks huvuden sådär, fan, han bara satt där, på bänken, i busskuren och rev sönder sin remsa och tittade på sina skor, vi lekte världens sorgligaste lek han och jag, du vet, den ordlösa leken, den utan tårar och skrik där man inte vet någonting förutom det absolut viktigaste och det är att någonting är så jävla fel som det kan bli, stackars söta rara ihåliga varelse, om jag kunde skulle jag ta hand om dig, jag tror att du behövde någon som mig just då, om jag hade kunnat vara modig, säga att jag förstår, snälla säg mig, hur mår du?

Jag kände allt som du kände. hjärtspökepojken får du hete. Men jag sa ingenting. Vågade inte. Man gör liksom inte så här. du vet. bryr sig för mycket om andra.

för övrigt så har jag suttit krokimodell för herr konstnär och haft en tunnelbaneromans på dryga fyra minuter mellan hötorget och slussen med världens vackraste bruna ögon

hej!